Shaving Ryan's Privates.

Samlag i all ära, men det roligaste med porr måste väl iallafall vara namnen på filmerna? Antingen är människorna som namnger branschens alster komiska genier, eller så är de bara extremt uttråkade av att behöva komma på nya namn på filmer som alla handlar om exakt samma sak. Det är såklart jätteroligt att man försöker sälja en hårdporrfilm med namnet "Blazing titties", namnets krystade sexighet blir mer träffsäker töntighet och fick mej att skratta i säkert en vecka efter att jag sett det i tv-tablån. Andra favoriter som dykt upp under åren är "Hot twats" (twat är alltså engelska och är egentligen ett namn på kvinnans könsorgan, men används nu för tiden oftast i betydelsen "idiot") och "Bland bollar och ballar" (courtesy of Bel Hamim).

Ofta blir det ju extra roligt på svenska, det finns något sorgligt men samtidigt otroligt komiskt i den krystade porrigheten i titlar som "Bruna jättebomber i latex", "Över 40, kåt som 17", och min personliga favorit: "Wow vilka ollon, sa flickan". Alltså meningen måste ju någonstans vara att folk ska se titeln i hyllan eller på websidan och känna ett stygn av upphetsning, men blir folk verkligen upphetsade av titlar som "Svarta stakar i svarta bakar", eller "Saftiga lökar"?

Allra roligast blir det förstås när porrbranschen gör sina egna versioner av kända filmer, i den kategorin tar "Shaving Ryan's Privates" definitivt hem priset. Men man ska inte underskatta klassiker som "Gang Bang of New York", "Butt Pirates of the Carribbean" och "Natural Born Fuckers". Idén att göra porrfilmsversioner av kända filmer ligger rätt nära idén att göra porrfilmer som anspelar på kändisar, och som av en slump läste jag på text-tv igår att en av birollsinnehavarna i den stora succén "Britney Rears 3" nu ska spela huvudrollen i porrfilmen om Jennifer Lopez: "J-Ho: Jenny on the Cock". Kreativiteten har uppenbarligen ingen hejd, synd bara att den oftast endast sträcker sig till själva titeln.

Bordellboxare.

I kölvattnet av Petra Östergrens boksläpp Porr, horor och feminister och den debatt som följt (se typ resterande medier) tycker jag att den här nyheten är ganska intressant. Ur flera perspektiv, naturligtvis.

För det första: Mikes kommentar om hur det är alla mäns dröm om att få betalt för att tillfredsställa en kvinna kan nu användas som skolboksexempel i diskussioner om män/kvinnor och deras roller som objekt/subjekt.
För det andra: Det är en bordell för kvinnor, jag undrar genast om det bara är män som kommer att jobba där och om det sålunda är en bordell för heterosexuella kvinnor eller om det kommer könsmixas bland de anställda. Om det senare alternativet är aktuellt så öppnar ju det i sin tur helt nya diskussioner (t.ex varför det inte är kutym på bordeller för män, och vad det betyder). Kommer transpersoner som identifierar sig som kvinnor att vara välkomna som kunder? Kommer isåfall en del av de manliga anställda att kräva en Jenna-klausul i kontraktet (dvs ingen rumpaction)?
För det tredje: Våldtäktsdomen! Hingst-citatet! Hilfe?
Och så vidare i all oändlighet..

Alltså hade den här artikeln publicerats 1 april så hade jag nog iskallt antagit att det var dagens plojartikel, och frågan är om jag inte någonstans innerst inne ändå har väldigt svårt att smälta det hela. Skulle DU betala för att ha sex med Mike Tyson? (insert random joke om att ha på sig öronskydd om så är fallet)

Museum.

Sexmuseum är något som jag rätt stenhårt förknippar med trista ursäkter att visa trist porr i trist miljö till ett hutlöst pris. Därför blev jag rätt begeistrad när jag under en resa till New York nyligen hittade Museum Of Sex (länken är rätt sfw), som verkade ha allt det där som jag föreställer mig att sexmuseum inte annars har. Snygga flyers och foldrar som hotellen bevarade med resten av allt vad som erbjuds av Broadwayflyers och museiflyers, löften om spännande utställningar och en rekommendation i Time Outs guidebok. Att det sedan låg port i port med hotellet jag bodde på gjorde inte saken mindre fördelaktig.

Självklart lockade bara själva tanken på museumet och den snygga utformningen av infomaterial, men det som stog i den tidigare nämnda guideboken gjorde ändå att jag kände att jag för en gångs skull kanske hade hittat ett sexmuseum värt namnet.

Despite the subject matter, don't expect too much titillation at this museum, which opened in 2002 to mixed reviews. Instead, you'll find presentations of historical documents and items - many of which were too risqué to be made public in their own time - that explore prostitution, burlesque, birth control, obscenity and fetischism. In 2002, the museum acquired an extensive collection of pornography from a retired Library of Congress curator (apparently, he applied his professional skills to recreational pursuits as well). Thus, the Ralph Whittington Collection features thousands of items, including 8mm films, videos, blow-up dolls and other erotic paraphernalia.

Med andra ord, allt en sexkulturtant någonsin kunnat önska. Nu ville det sig tyvärr så att jag aldrig, så att säga, fick till det. Trots min konstanta hype under veckan blev besöket inte av, och det ångrar jag nu så bittert. Kanske är Museum of Sex alldeles dötrist, och tråkigt, och...alldeles, alldeles uuunderbart. Vad vet jag? Men har du vägarna förbi Manhattan så får du gärna ta dig en titt och rapportera till undertecknad.




(bilden är uppenbarligen tagen av mig då jag syns i glaset, och föreställer en skitsnygg poster som museumet har i ett av sina fönster, ordet "jism" är engelsk slang för sperma)