"Paul first masturbated at age 14 - and he hasn't stopped since",
säger voice-overn i dokumentären
"Hjälp, jag onanerar för mycket" (fantastiskt namn). Vi får möta män som inte kan sluta onanera, och som alla lider av att inte kunna kontrollera sina masturbationsimpulser. Paul har blivit sparkad från jobb på grund av de humörsvängningar hans beroende framkallar. Han har förlikat sig med faktumet att han aldrig kommer att kunna ha ett förhållande så länge det är på det här viset.
Under en solig shoppingdag med bästa vännen får vi se hur Paul spattar ur i en cafékö efter att inte ha onanerat på tre timmar. Vännen, som är den enda av hans vänner som känner till hans problem, undrar försynt om han var tvungen att onanera när de besökte hans mamma tidigare på dagen. Svar: Ja. Två gånger. På toaletten.
Russell onanerar 5-8 gånger om dagen, på helger kan det bli upp till 10-15 gånger. Han tror att begäret drivs av en separationsångest, och är mycket besvärad av sina vanor. På senaste tiden har han fått prostatasmärtor, som han tror är direkt orsakade av allt onanerande. I ett desperat försök att bli kvitt sitt beroende (som han kallar det) åker han till soliga LA för att besöka en kinesisk doktor. Doktorn meddelar att onanin skadar hela hans kropp och att det så småningom kommer att leda till tandvärk, depression och impotens. Som av en slump har de örtmedicin mot onani, "special formula". Bara 300 dollar.
Det är lätt att sitta hemma i tv-soffan och fnissa åt historierna, Pauls hysteriska utbrott på allmän plats som är framkallade av onanibrist och voice-overns använding av ordet "wank". Men människors psykiska lidande är såklart aldrig kul. Speciellt inte när det är kopplat till något som bör vara en källa till glädje istället. Att synen på onani genom tiderna har varit klart möglig, det vet vi alla. Historier om onanins påverkan av handbehåring och synkapacitet florerar säkerligen än i våra dagar. Samtidigt är det nog också så att onani främst anses vara ett problem för tjejer, helt enkelt för att tjejers sexualitet fortfarande är omgiven av så många stigman och tabun. Men för Russell och Paul fungerar onanin som tröst, inte som sexuell tillfredsställelse som sådan. Paul berättar i ett besök med en specialiserad terapeut att "i början fick det mej att känna mej lycklig och normal" ". Kontrasterna är intressanta, hos många tjejer är onanin något som får dem att känna sig onormala (dåliga?) medans det hos Paul har motsatt effekt. Och kanske är det just därför dokumentären endast handlar om killar, de tjejer som onanerar sig lama i långfingret och därför inte kan upprätthålla ett socialt liv kanske inte vågar svara på annonsen i tidningen där man söker deltagare till en dokumentär om onani.
Så hur gick det då för Russell och Paul? Paul besöker som sagt en terapeut i London, vilket verkar fungera för honom. På bara en vecka börjar han bearbeta osäkerheten som är roten till hans problem. Men som terapeuten säger efter sista sessionen: det här är början på en livslång kamp för Paul. Två månader senare onanerar Paul bara en gång om dagen. Russell testar desperat kinesisk örtmedicin, gruppmöten med en sexfientlig metodispastor och slutligen, när inget annat verkar fungera, introspektion i en s.k "svetthydda". Två månader senare mår Russell bättre. Han kan gå flera dagar utan att onanera och prostatasmärtorna är borta.
I feel happier about me now, and I'm wanking far, far less. Good on you, Russell.
Ikväll kl. 22.00 visar Tv 3 dokumentären "Hunting Emmanuelle", till mångt och mycket baserad på intervjuer med Sylvia Kristel som spelade huvudrollen i de första (och mest kända) erotiska filmerna om Emmanuelle. Den första filmen om Emmanuelles sexuella eskapader släpptes 1974 och blev en jättesuccé. Filmerna, av vilka de flesta idag klassas som mjukporr, är omdiskuterade i flera läger och av många skäl. De sägs till exempel ha haft en enorm inverkan på den sexuella revolutionen och styrde definitivt upp diskussionen om vilken sorts sex som får/bör/kan visas på film.
